Döden har varit ett kommande ämne i böckerna jag har läst på senaste tiden. Den boken som kröp in under mitt skinnet var Kristian Gidlunds ”I kroppen min”. Killen kan skriva, han har en skattkista med metaforer och liknelser som han använder för att få sin obotliga sjukdom mer begriplig för sig själv och andra (om det nu går..) Slagfältet han har i sin kropp med en osynlig motståndare som långsamt tar död på honom. Ett lasersikte på magen som han aldrig kommer undan, hur mycket han än duckar eller kryper ihop på golvet. Otröttlig kampen mot klockan, mot kroppen som säger nej, inte mer och mot sorgen över att aldrig få egna barn.
Föreställningen om döden genomgår en förvandling genom boken. Från rädsla, mörker och sorg till nyfikenhet, för vad kommer efter döden? Men döden skuggar aldrig över livet, för det är det enda vapnet han har kvar. Kroppen går inte att lita på, men tankarna styr han fortfarande mot hästar, Dalarna och livet.
Svår bok att läsa om man är blödig (jag är) och svår att relatera till. Men det är väl det som är hela syftet med boken, medan vi vanliga arbetsmyror kämpar på med vardagen som oftast är monoton så tar Kristian vardagen på största allvar. Jag har aldrig läst en sådan öppen och ärlig bok om en dödlig sjukdom innan, jag måste säga att jag blev chockad över vad cancer gör med kroppen. Hur skinnet hänger på kroppen som en för stor kappa och hur ont det gör att äta, men framförallt vad cancern gör med alla känslor. Lycka och glädjen har alltid ett svart stråk av sorg över sig. Sorgen kommer alltid tillbaka, men glädjen är svår att förutse och när var sista gången man kände den? Otroligt skrämmande tanke tycker jag.
Ett bra tips är att lyssna på Värvets intervjun med Kristian Gidlund. Mer om musik, livet och drömmar mindre om död och ångest.
iminbok 