Kristian Gidlund

Döden har varit ett kommande ämne i böckerna jag har läst på senaste tiden. Den boken som kröp in under mitt skinnet var Kristian Gidlunds ”I kroppen min”. Killen kan skriva, han har en skattkista med metaforer och liknelser som han använder för att få sin obotliga sjukdom mer begriplig för sig själv och andra (om det nu går..) Slagfältet han har i sin kropp med en osynlig motståndare som långsamt tar död på honom. Ett lasersikte på magen som han aldrig kommer undan, hur mycket han än duckar eller kryper ihop på golvet. Otröttlig kampen mot klockan, mot kroppen som säger nej, inte mer och mot sorgen över att aldrig få egna barn. 

Föreställningen om döden genomgår en förvandling genom boken. Från rädsla, mörker och sorg till nyfikenhet, för vad kommer efter döden? Men döden skuggar aldrig över livet, för det är det enda vapnet han har kvar. Kroppen går inte att lita på, men tankarna styr han fortfarande mot hästar, Dalarna och livet. 

Svår bok att läsa om man är blödig (jag är) och svår att relatera till. Men det är väl det som är hela syftet med boken, medan vi vanliga arbetsmyror kämpar på med vardagen som oftast är monoton så tar Kristian vardagen på största allvar. Jag har aldrig läst en sådan öppen och ärlig bok om en dödlig sjukdom innan, jag måste säga att jag blev chockad över vad cancer gör med kroppen. Hur skinnet hänger på kroppen som en för stor kappa och hur ont det gör att äta, men framförallt vad cancern gör med alla känslor. Lycka och glädjen har alltid ett svart stråk av sorg över sig. Sorgen kommer alltid tillbaka, men glädjen är svår att förutse och när var sista gången man kände den? Otroligt skrämmande tanke tycker jag.

Ett bra tips är att lyssna på Värvets intervjun med Kristian Gidlund. Mer om musik, livet och drömmar mindre om död och ångest. 

Kramp blir till min kamp.

Snacka om prestationsångest om att försöka formulera ett första inlägg, men tar jag tjuren vid hornen. HERE WE GO! Min kamp av Karl Ove Knausgård låg under luppen i söndags när bokcirkeln jag ingår i sågs i söndags. Ett komplext liv som beskrivs utifrån vardagliga ting, men med ett vackert och rikt språkbruk. Detta gör boken svår att definiera och frågan: ”vad handlar den om?” extremt svår att svara på. Livet med bödelns ständiga varma andedräkt i nacken är min tolkning. Frågan ”vad handlar den om?” är så central och viktig för vissa människor att böcker ratas på en sekund. Min Kamp är tyvärr en sådan bok, dels på grund av titeln som kan vara provocerande och väcka avsmak men också för att svaret på den eviga frågan inte är spännande. Livet och vardagen är inte semesterläsning för många, för det är just det man vill ha ett andrum från under en vecka i Turkiet. Det gör att boken blir till viss del exkluderande för den stora massan, trots att den har ett lågt pris och är fysiskt sätt tillgänglig för alla.

Rädsla över att språket är för pretentiöst eller att detta är en bok som har ”kidnappats” av kultureliten/litteraturälskare tror jag är en bidragande faktor till en vidare exkludering. Vilket är synd för det är en vacker bok, men sen har jag svårt att se mig själv läsa alla sex böcker på en och samma gång. Han är inte min husgud än.